Tåg, argisar, underligheter & funderingar
Jag tänkte skriva ett litet varningens ord om att åka Tysta vagnen på Pågatågen som går mellan Simrishamn och Malmö. Don`t do it I tell you!
Exempel ett:
Jag, min syster och Darchi satt omedvetet i en tyst vagn för några veckor sedan på väg in mot malmö. Vi pratar, Darchis telefon ringer han svarar relativt högt men Shooo broooshaaan och där flippar en av de resenärerna ut och kommer och hyttar framför honom och halv skriker någonting i stil med "Du måste vara tyst här inne i tysta vagnen, aaah" Syster svarar, men prata får man väll. Gubben pekar på tre skyltar och säger "NEJ, OCH FATTAR MAN INTE DET ÄR MAN JU DUM I HUVET" går sedan ut till en annan vagn och säger till tågvärden att vi är jobbiga...
Andra gången i tysta vagnen
Jag satte mig i den idag. Jag såg det när jag satt mig och tänkte, attans, undrar vem som ska gorma åt någon annan idag då... 20 minuter senare händer det. Mannen som sitter mitt emot mig har glömt stänga ljudet av sin telefon, jag misstänker att han inte visste hur då han suckade andra gången den råkade ringa också och höll händerna för typ... Hur som helst så svarade han astyst med hallå, sen sa han mm snart och hejdå. Tre ord, en låg ringsignal och aa, jag tyckte han visade respekt för att sitta i den tysta vagnen. Direkt när han lagt på säger en kvinna "Det här är faktiskt TYSTA VAGNEN, SÅ SLUTA MED SÅNT DÄR!...
Det är både komiskt, tragiskt och irriterande med sådanna kommentarer. För det första så hade han ju redan pratat klart, för det andra så var hennes lilla utbrott 25 gånger så störande som hans samtal, och för det tredje så kunde hon ju kanske säga det lite vänligt isåfall, typ ursäkta men jag skulle uppskatta om du kunde vara tyst för det här rä tysta vagnen... typ, men inte. Verkar nästan som vissa passar på att få skälla lite på någon. Kanske det är så att de ha haft en dålig dag på jobbet sen sätter de sig och skriker åt andra. Så himla onödigt.
Sen tänkte jag iaf att nu ska jag allt vara lite snäll mot gubben med telefonen, för jag trodde han kanske blev lite upprörd av hennes kommentar (det blev i alla fall jag, men jag är kanske lite överkänslig mot ohövlighet också)
Anyway så hade jag köpt en lyckokaka precis så när han skulle gå av så gav jag honom den och sa
- Jag tänkte att jag skulle ge dig en lyckokaka [och log.]
- Han ser skeptisk och likgiltig ut och säger "behöver jag den?!"
- Jag hade inte tänk han skulle säga så så jag visste inte vad jag skulle säga och sa "nej jag vet inte, men jag tänkte att du kanske skulle bli glad av den..."
- Han sa tack så mycket och gick...
Jag funderade på jaha, ska jag välja att ta det som ett nederlag eller ska jag tänka att han kanske blir glad sen?
Jag funderade på vad orsaken tilll hans kommentar var...
Kanske var det som så att han trodde jag drev med honom... kanske tyckte han inte det var en fin och rolig grej... kanske han bara blev förvånad och fattade ingenting...
Var det alternativ ett (som jag tror det var) så kan man ju fundera på samhället här i Sverige, hur anonymt och sköt dig självigt allting är. Det märkte jag förut när jag delade ut gratis muffins och grejer runt om i sverige också. Folk bah, whats the catch, varför gör ni det här etc etc. Kan en inte bara vara vänlig mot en okänd medmänniska eller?
Ja jag vet inte, jag skulle i alla fall bli sjukt glad om någon gav mig en lyckokaka, bjöd mig på en kopp kaffe, stannade och pratade lite, gav mig ett leende eller vad som helst som är annorlunda än att bara stirra åt andra hållet och gå, sitta tyst och kolla ut genom fönstret eller vad det nu må vara...
Men vi är ju olika och grunden till att jag ens funderade på hans sätt att ta emot den var väl för jag hade förväntat mig någonting annat. Men slutar man tro och hoppas så blir man lika jävla melankolisk själv så jag fortsätter att tro och filosoferar, sen får jag väl bli besviken vid nederlag då. Jag tänker bara att en dag kanske jag själv får något sånt där roligt överraskande och då ska i alla fall jag visa super duper mycket uppskattning:D
Adios.
St. Petersburg
Relativt nyligen hemkommen från mitt senaste äventyr, nämligen St. Petersburg :Ryssland.
Det har varit en otroligt fin vecka med mycket skratt och flummiga stunder.
Qualitytime med min käre vän Antonia, vackra byggnader, spännande områden, cool jazzclubb, piffiga tjejer, fika, pannkakor med lax, potatismos, ost... Språkbarriärer, teckenspråk och viftande armar, rysk musik, äcklig kille -arg antonia-> action = rädd, galen stövelman, folkhordar, fågeldam, slott, kyrkor, blåst, cuba hostel, coola människor, amerikanare, fillipinare, ryssar, svenskar, högljudda skrattattacker, teater med masker, störningar, gissning av mat, grått, fattigdom, flashigt, päls, döda minkar, underliga mössor, hund och möss på väggen, knasiga gökande rumsbuddies, svenskryss, kent, röka i trapphus, billig mat, babhochka, långa filter, saltcigg, njet, da, spatsiba, metro och sist men inte minst ostchips!
Dessa `ord` förknippar jag nu med St.p, innan hade jag inte alls mycket jag tänkte på.
Har skaffat mig två stycken nya repeat låtar under resans gång, låt nummer ett:
Brandy - Right here.
Hörde den på en rysk marknad här om dagen och tänkte oj vilken bra låt, det låter som brandy, undrar om det är brandy, kom fram till, yes it was Brandy!
Låt nummer två:
The knife - Heartbeats.
Sötaste killen i hela världen spelade upp den så den blev nog dubbelt så bra bara för jag förknippar den med han dessutom.
Tänk att en vecka kan gå så fort men samtidigt kännas som en sådan lång tid, och att en kan komma in på ett ställe så fort... Jag skulle gärna stannat på Cuba Hostel typ några veckor och bara hängt. Jävligt soft place.
Jag längtar till nästa vecka, då ska jag hem till Söderhamn och träffa MAMMAPAPPAJENNIESOPHIAMORMORMORFAREJE
FARMORFARARMADDECATARINA. Kanske fler men mest dem! YAAAY, JENNIE <3 Inte varit hemma eller träffat någon därifrån på, vad är det nu då...ca två månader. Kunde lika gärna kännts som ett halvår må jag dock säga.
Fia med Stjärt-knuff
Yoyoyo!
Efter en veckas surande pga. sjukdom så drog jag äntligen på smilet, och inte bara drog, jag har skrattat så jag hostat halv ihjäl mig, gråtit och typ dreglat i andnöd efter de groteskt roliga skämt jag läst. Jag blev dessutom sugen på att uppdatera min blogg lite.
Jag tänkte berätta om en rolig händelse ang mig och fotbollar. Jag vet inte vad det är riktigt men jag har fruktansvärt otur gällande dessa runda ting, är jag i närheten av dem slutar det sannerligen alltid med att jag får en på mig, oftast i huvudet. Och skulle jag *må gud förbjuda* någonsin själv få för mig att sparka på en inträffar detden ena tragedien efter den andra. Detta vet jag och detta lever jag efter, ser du en fotboll SPRING, spring för livet bara bort där ifrån men under byperioden i Sydafrika så vet jag inte vad som hände, kanske hade jag druckit förgiftat vatten eller så var det all astbest i golvet som förtvinade min hjärna men då rörde jag en fotboll som kom svichande mot mig och nu ska ni få höra, höra vad som hände.
Det var inte mycket saker att träffa, inga fönster att skjuta sönder, inga kossor att välta, stod några barn till höger och några till vänster, några vuxna längre bort och tre killar som kollade in mig bakom, jag tänkte va fan skit samma och sköt bara iväg bollen lite lätt och gissa, gissa vad jag träffade?
DEN ENDA människan under 2 år som var ute och gissa vad han gjorde när jag träffade honom i rumpan? Han kissade och gissa vart han kissade när det kom en boll och träffade honom i stjärten, på benen. Och gissa om alla skrattade och gissa om jag höll på att dö något. Efter att ha stått panikslagen i någon millisekund sprang jag fram till pojken och sa sorry sorry sen vände jag mig som en yr höna och sprang in och hämtade lite toalettpapper för att torka bort hans kiss, men när jag kom ut igen var han borta och jag sprnag återigen omkring som en yr höna men nu med papper i handen och en om möjligt än mer förvirrande blick.
När pojken kom tillbaks var kisset redan borta, eller åtminstone torkat av solen men vad skulle jag då göra med pappret som jag höll i? Jag kunde ju inte bara gå och kasta ut det för det skulle ju vara konstigt, och vart, det fanns ju ingen sopkorg, så jag torkade pojkens torra lår (för det är ju inte alls konstigare) och kastade sedan ut pappret genom fönstret (inge konstigt alls) sen vände jag mig om, snurrade ett varv och tog på mig en mission acomplicht min.
Efter en veckas surande pga. sjukdom så drog jag äntligen på smilet, och inte bara drog, jag har skrattat så jag hostat halv ihjäl mig, gråtit och typ dreglat i andnöd efter de groteskt roliga skämt jag läst. Jag blev dessutom sugen på att uppdatera min blogg lite.
Jag tänkte berätta om en rolig händelse ang mig och fotbollar. Jag vet inte vad det är riktigt men jag har fruktansvärt otur gällande dessa runda ting, är jag i närheten av dem slutar det sannerligen alltid med att jag får en på mig, oftast i huvudet. Och skulle jag *må gud förbjuda* någonsin själv få för mig att sparka på en inträffar detden ena tragedien efter den andra. Detta vet jag och detta lever jag efter, ser du en fotboll SPRING, spring för livet bara bort där ifrån men under byperioden i Sydafrika så vet jag inte vad som hände, kanske hade jag druckit förgiftat vatten eller så var det all astbest i golvet som förtvinade min hjärna men då rörde jag en fotboll som kom svichande mot mig och nu ska ni få höra, höra vad som hände.
Det var inte mycket saker att träffa, inga fönster att skjuta sönder, inga kossor att välta, stod några barn till höger och några till vänster, några vuxna längre bort och tre killar som kollade in mig bakom, jag tänkte va fan skit samma och sköt bara iväg bollen lite lätt och gissa, gissa vad jag träffade?
DEN ENDA människan under 2 år som var ute och gissa vad han gjorde när jag träffade honom i rumpan? Han kissade och gissa vart han kissade när det kom en boll och träffade honom i stjärten, på benen. Och gissa om alla skrattade och gissa om jag höll på att dö något. Efter att ha stått panikslagen i någon millisekund sprang jag fram till pojken och sa sorry sorry sen vände jag mig som en yr höna och sprang in och hämtade lite toalettpapper för att torka bort hans kiss, men när jag kom ut igen var han borta och jag sprnag återigen omkring som en yr höna men nu med papper i handen och en om möjligt än mer förvirrande blick.
När pojken kom tillbaks var kisset redan borta, eller åtminstone torkat av solen men vad skulle jag då göra med pappret som jag höll i? Jag kunde ju inte bara gå och kasta ut det för det skulle ju vara konstigt, och vart, det fanns ju ingen sopkorg, så jag torkade pojkens torra lår (för det är ju inte alls konstigare) och kastade sedan ut pappret genom fönstret (inge konstigt alls) sen vände jag mig om, snurrade ett varv och tog på mig en mission acomplicht min.
Det var åtminstone tur att jag sköt mer som elefanten än den galna rödskjort-sen.
Funderilering
Shiiiit, livet är fan fyllt av möjligheter... Man behöver inte en massa pengar, man behöver bara vänner eller en vän som är på samma nivå, samma sinnesinställning till att man kan göra vad fan man vill. En tråkig kväll kan bli en helcool kväll med en massa spännande grejer.
Typ gå ut och gå i skogen med en ficklampa och skrämma varandra, nattbada, tokdansa hemma eller ute eller varför inte på taket? Baka mitt i natten, berätta sagor, busa, springa omkring, pyssla, bygga en koja etc.etc.
Jag har några få bra vänner som gärna gör roliga saker men det skulle vara kul att göra MER, mer tok, mer roligt. Mermermer.
Det funkar ju att göra själv också, som jag brukar men kul att ha någon som är på typ jämt. En Yesman.
Inget klag alls inlagt, bara funderingar:)
Nu ska jag dansa med personalitysplits, Bye!
...Punkt
Hypokondrisk, -Jag har lätt haft alla cancer sorter, till och med prostatacancer!
Lugn, chillig, - Ahaa, här sitter jag och stirrar. Tar mig en kopp te. Kollar på myrorna...
Babblig, -Blablablablablablablablabla. andas. blablablablabla.
Tyst, -shhhhhhoooiio
Glad, -Skoj skoj le le skratta skratta umgåsumgås
Irriterad, - MEN KAN DU ANDAS HÖGRE ELLER?
Förlåtande, - det göööör inget.
Bestämd, - You`ll have to kill me first...
Öppen, - Skriver sånt här alternativt drar en snorhistoria eller två.
Stängd, - raderar sånt här och inga snorhistorer.
Mee in a nötskal.
Fett snurresprätt
Jag är så otroligt trött så jag orkar inte ens se det jag kollar på, tänderna känns vassa and then you know what kind of day it is... Madure hangover day.
Det var rätt roligt igår, var på camping området på Rockwekeend. Hängde med någon tant som var 25 år äldre än hon såg ut, träffade Karro och hängde med Mich sen.
Nu ångrar jag dock allt vin som letade sig in i truten på mig, dö, vill jag göra nu. Alternativt spola fram tiden, tills i morgon.
.___.
Recycling art
Jag och ett gäng har rensat ut ett helt torp på en massa gamla saker och jag kan ju säga att hade jag haft en egen lya hade den nu varit smullproppad med prylar... Nu tog jag dock istället bara lite, bland annatså tog jag en järnring, gammla julgranskulor och en spegel. Med de tre ingredienserna plus lite garn, ståltråd och småpärlor gjorde jag ett halvunderligt ting som jag inte är helt säker på vad jag tycker om än, men här är lite bilder av detta ting.
Le artist et le halferdigt-work
Här har vi det. It, så att säga.
Fingerstickning x 2 ihopsydd runt stålringen.
Julgranskulor på ståltråd sedan en sladdrigare ring gjord av ståltråd med svart garn lindat runt och pärlor emellan.
Sist och farligast en sönderstampad spegel.
Två dagar senare var den klar.
Inget femminutersprojekt inte.
/R
Knäppsprätt
En fullkomligt avskyvärd lördagskväll med irritation så det sprätter ända ner till tårna. Det är inte bara Söderhamn jag är less på ikväll, det är tamefan hela människosläktet. Taskigt läge.
[Ungefär exakt såhär ser jag ut för tillfället. Det är på pricken.]
Jag skulle kunna skriva en hel roman om hur vidriga de flesta är av olika anledningar och dessutom lägga till femtusenniohundranittionio svordomar och jag började i detta inlägg kan jag säga, oj vad jag började men nu blev det bara lite istället.
Hejhej hemskt mycket hej.
Tankiga snurrar vs. snurriga tankar
Ibland, men bara ibland, så tror jag att filosofin är så oändlig att ens tankar kan skena iväg så pass långt så de aldrig mer finner sin väg tillbaks. Ibland, men bara iband så tror jag att filosofin, tankar och funderingar kan bli så stora att man inte ens själv förstår vad det är man egentligen tänker.
Ibland känner jag mig knepig på ett bra vis, men andra dagar känner jag mig bara så extremt knepig på ett negativt vis. Negativt i den bemärkelsen att jag inte förstår vad jag tänker, hjärnan går på högvarv men själen hänger inte med.
Don`t get me wrong nu bara, för det jag uppskattar mest är just mina tankar underliga och ounderliga tankar. Ibland blir det bara för underligt för att förstå, så jag kan ju tänka mig att andra har svårt att förstå ibland, när jag inte ens själv gör det. Fast å andra sidan brukar jag inte diskutera de knepigaste så därmed borde inte någon ha haft chansen att förstå, eller inte förstå.
Jag har ett, som man skulle kunna kalla bekymmer, problem känns för stort. Men okey, ett bekymmer.
Detta bekymmer handlar om andra människor, det sociala, det så kallade vanliga livet. För att förklara så kan jag till exempel säga att jag gillar natten mer än dagen, jag gillar att promenera på natten, jag gillar att sitta ute på en bänk på natten, jag gillar att strosa omkring på staden på natten. Det handlar dels om att natten är oändligt vacker, ljuset (eller snarare, inte juset) ljuden av naturen som kommer fram då människornas skrammel tystnar... Osv. Men den största skillnaden mellan natt och dag är den bekväma ensamheten som finns ute på gatorna.
Jag brukar möta eller se något livstecken från andra människor, någon som går hemmåt med snabba steg, något fönster som lyser, någon som pratar högt inne i ett hus... Men gatorna är tomma, det finns space att bara vara, bara se utan att andra stör... Jag försöker komma på något bättre ord än stör men jag kan faktiskt inte uttrycka mig på annat vis för tillfället. Jag tycker att det stör att det är en massa folk då jag går på gatorna.
Jag har något issue med det där, jag tycker om andra människor (nåja, vissa i alla fall) jag kan umgås med andra och vill det ockå men nej, det är bara att inse det för min egen del att jag gillar allra bäst att vara ensam eller med nära vänner. Okända själar är okända själar och i vissa lägen kan jag vilja lära känna dessa okända men i andra lägen, de vanligaste läget, så vill jag att dessa okända själar skall bli osynliga så jag inte behöver känna dem.
Jag vill inte komma någon stans med detta inlägg, jag vill bara skriva av mig, berätta vad jag egentligen känner och tänker ibland för det blir lite väl hemligt från och till. Lite väl mycket verklighetsflykt, lite väl mycket funderingar. Men å andra sidan, vad gör det... Ja vad gör det. Det gör som så att ibland är det perfekt, ibland mår jag dåligt av det. Men nu tror jag att jag skall sluta snurra runt tankar i en snurrig text.
Adios och ha en trevlig midsommar i guess. Dock så tycker jag att midsommar liktde flesta högtider är extremt överskattad så jag ångrar mig nu och säger ha en trevig, helt vanlig dag. Inget speciellt med det.
Ibland känner jag mig knepig på ett bra vis, men andra dagar känner jag mig bara så extremt knepig på ett negativt vis. Negativt i den bemärkelsen att jag inte förstår vad jag tänker, hjärnan går på högvarv men själen hänger inte med.
Don`t get me wrong nu bara, för det jag uppskattar mest är just mina tankar underliga och ounderliga tankar. Ibland blir det bara för underligt för att förstå, så jag kan ju tänka mig att andra har svårt att förstå ibland, när jag inte ens själv gör det. Fast å andra sidan brukar jag inte diskutera de knepigaste så därmed borde inte någon ha haft chansen att förstå, eller inte förstå.
Jag har ett, som man skulle kunna kalla bekymmer, problem känns för stort. Men okey, ett bekymmer.
Detta bekymmer handlar om andra människor, det sociala, det så kallade vanliga livet. För att förklara så kan jag till exempel säga att jag gillar natten mer än dagen, jag gillar att promenera på natten, jag gillar att sitta ute på en bänk på natten, jag gillar att strosa omkring på staden på natten. Det handlar dels om att natten är oändligt vacker, ljuset (eller snarare, inte juset) ljuden av naturen som kommer fram då människornas skrammel tystnar... Osv. Men den största skillnaden mellan natt och dag är den bekväma ensamheten som finns ute på gatorna.
Jag brukar möta eller se något livstecken från andra människor, någon som går hemmåt med snabba steg, något fönster som lyser, någon som pratar högt inne i ett hus... Men gatorna är tomma, det finns space att bara vara, bara se utan att andra stör... Jag försöker komma på något bättre ord än stör men jag kan faktiskt inte uttrycka mig på annat vis för tillfället. Jag tycker att det stör att det är en massa folk då jag går på gatorna.
Jag har något issue med det där, jag tycker om andra människor (nåja, vissa i alla fall) jag kan umgås med andra och vill det ockå men nej, det är bara att inse det för min egen del att jag gillar allra bäst att vara ensam eller med nära vänner. Okända själar är okända själar och i vissa lägen kan jag vilja lära känna dessa okända men i andra lägen, de vanligaste läget, så vill jag att dessa okända själar skall bli osynliga så jag inte behöver känna dem.
Jag vill inte komma någon stans med detta inlägg, jag vill bara skriva av mig, berätta vad jag egentligen känner och tänker ibland för det blir lite väl hemligt från och till. Lite väl mycket verklighetsflykt, lite väl mycket funderingar. Men å andra sidan, vad gör det... Ja vad gör det. Det gör som så att ibland är det perfekt, ibland mår jag dåligt av det. Men nu tror jag att jag skall sluta snurra runt tankar i en snurrig text.
Adios och ha en trevlig midsommar i guess. Dock så tycker jag att midsommar liktde flesta högtider är extremt överskattad så jag ångrar mig nu och säger ha en trevig, helt vanlig dag. Inget speciellt med det.
...Magical.Useless.Symbolisk.Ivrig.Knasig...
Musik har alltid fachinerat mig och jag tror att musiken har format mig till den jag är idag.
Musiken kan påverka känslorna och när känslorna påverkas, påverkas även jag eftersom att det är jag som känner mina känslor.
Ett stycke arg musik för att förvärra ilskan, det vill säga, förbättra och bygga på känslan som redan finns. Tillväxt.
Ett stycke glad musik för att hålla skenet uppe en stund längre eller höja känslan snäppet bättre.
Ett stycke ledsam musik för att känna sorgen, få ut sina tårar eller öka kanalen till en flod.
Ett stycke lugn musik för att kunna tänka och känna det du inte vet. För att börja känna din känsla, för att ta fram inspirationen, skapelse, harmoni.
Piano, fiol och vackra melodier.
Elgitarr, dubbelkagge och stora förstärkare.
En banjo, en triangel och en vacker röst.
En gitarr, en stol och en ledssam stämma.
Musik som terapi, musik som förvärrar.
Det beror helt på hur den används, använd den rätt och den ger dig allt.
Lär dig att se sådant som du faktiskt egentligen, endast hör.
När du har lärt dig att se, ja då kan du börja att känna.
Att ta en diskussion...
Diskussioner kan vara något av det intressantaste som finns men det kan även vara någonting av det jävligaste som finns. När ska man egentligen ta en diskussion och bör man ta en diskussion om man vet att nivån kommer vara på noll?
Jag tycker det är lite klurigt det där för att om det är någon som säger eller skriver någonting stötande så vill jag gärna säga till, det värsta är dock att om det redan är på en sådan låg nivå att det är stötande så vet man att diskussionen kommer att fortsätta vara låg och bara bli lägre med tusentals försök att komma ifrån det ursprungliga ämnet och skitkastning så det bara ryker om det...
En kommentar kommer dessutom inte förändra deras bakomliggande åsikter eftersom att personer som skriver djupt idiotiska saker förmodligen är djupt idiotisk i sina huvud... Det behövs alltså inflytande under en låååång tid och det är alltså därför onödigt att ens kommentera...Men & andra sidan så är det jävligt pissigt att inte säga någonting för då visar man inte att det inte är okey... Kanske man borde säga någonting och sen lämnar det där, inte fortsätta diskussionen när man får idiotiska svar tillbaks... Det jävliga med det är ju dock ilskan, orkar man verkligen ta en diskussion om man ska behöva bli så galet arg varje gång...
Det blir dessutom alltid jämt större än saken det handlar om för mig, för jag blir alltid påminnen om hur jävlig omvärlden kan vara och hur många hemska människor det finns. Om jag kunde sluta att bevisa det för mig själv och fokusera på det som är bra så kanske jag skulle kunna hantera min ilska bättre...Ja, det ska jag verkligen försöka tänka på.
Jag tycker det är lite klurigt det där för att om det är någon som säger eller skriver någonting stötande så vill jag gärna säga till, det värsta är dock att om det redan är på en sådan låg nivå att det är stötande så vet man att diskussionen kommer att fortsätta vara låg och bara bli lägre med tusentals försök att komma ifrån det ursprungliga ämnet och skitkastning så det bara ryker om det...
En kommentar kommer dessutom inte förändra deras bakomliggande åsikter eftersom att personer som skriver djupt idiotiska saker förmodligen är djupt idiotisk i sina huvud... Det behövs alltså inflytande under en låååång tid och det är alltså därför onödigt att ens kommentera...Men & andra sidan så är det jävligt pissigt att inte säga någonting för då visar man inte att det inte är okey... Kanske man borde säga någonting och sen lämnar det där, inte fortsätta diskussionen när man får idiotiska svar tillbaks... Det jävliga med det är ju dock ilskan, orkar man verkligen ta en diskussion om man ska behöva bli så galet arg varje gång...
Det blir dessutom alltid jämt större än saken det handlar om för mig, för jag blir alltid påminnen om hur jävlig omvärlden kan vara och hur många hemska människor det finns. Om jag kunde sluta att bevisa det för mig själv och fokusera på det som är bra så kanske jag skulle kunna hantera min ilska bättre...Ja, det ska jag verkligen försöka tänka på.
Platt som en pannkaka eller rund som en köttbulle?
Jag skulle vilja skriva några rader om skönhetsidealen.
Skönhetsidealet är ouppnåerligt, är man tillräckligt smal så är det ändå alltid någonting annat. För stor näsa, för stora tänder, för konstigt hår, för håriga armar, för tjocka fingrar, för krokiga tår, för små ögon, för mycket finnar, fula kläder... Det går verkligen inte att se ut som idealet. Inte ens alla de själar som skönhetsopererar sig var och varannan dag eller de som har råd och tillgång till alla de bästa produkterna...
Faktum är att om man slår upp ordet Ideal så står förklaringen: perfekt, ouppnåerlig.
Det farliga med denna konstanta strävan efter idealet är att det tar så mycket av ens tid, ens tankar, ens liv. Jag vet själv vad dåligt jag mår när jag kommer in i perioder då jag blir extremt fixerad av min kropp. Det är verkligen bara skit som skapar ångest hos människor.
Jag hoppas att idealet en vacker dag försvinner, att alla slutar bry sig om det och går sin egen väg eller att idealet ändras till en mer hälsosam bild.
Efter ett slut kommer en ny början...
Det är kväll, och som vanligt när jag är i Färnebo så försvinner veckodagarna och de konstruerade känslorna som hör där till, få se, det är veckomöte i morgon vilket bör betyda att dagens dag är Tisdag. Det är alltså Tisdagskväll, jag sitter på mitt och Agnes rum och lyssnar på Kelly Rowland. Om mindre än två veckor bor jag inte längre här, jag kommer flytta ifrån min klass som mer känns som en familj och vissa kommer jag kanske aldrig att ens se igen... En tragisk tanke som jag fick ont i magen av då Ulf sa det ute på verandan igår.
Men och andra sidan, vill jag träffa alla igen är det bara se till att göra det. Konstateras kan dock att det aldrig kommer bli så här igen, men det gör kanske ingenting? Det känns i alla fall väldigt underligt just nu. Vi har upplevt så mycket tillsammans på så många olika vis och snart splittras vi, som om ingenting ens hade hänt...
Det känns annorlunda nu än med gymnasieklassen eller andra människor man stött på, det känns liksom jobbigare... Jag antar att det dels är för att vi bott tillsammans som jag sa och att vi är så nära. Men hela livet är annorlunda här, Färnebobubblan som är helt oförklarlig. Tid och rum glöms bort, man bara är, lever, just nu, just här...
Kanske därför jag filosoferat om så mycket annat det senaste året, kanske därför jag inte kunnat skriva, kanske därför jag inte alls velat kommunicera överdrivet mycket med resten av Sverige...
Jag är så glad att jag började här och jag tror på ödet. Alla stora val jag gör har hittills blivit så rätt så jag skulle inte ens kunna föreställa mig någonting annat.
Jag minns första dagen då jag kom till Färnebo, det kändes inte alls bra, jag ville åka hem igen, jag ville bara ångra mig och dra...Men jag stannade och tre veckor senare var det någonting helt annat...
Hela tiden innan resan var någonting speciellt, resan var n¨gonting speciellt och efter resan var någonting speciellt. Hela kursperioden har varit någonting utöver det vanliga och jag tror att detta har format mig till en än bättre person.
Jag må ha en bit kvar att gå när det gäller att visa uppskattning och mina känslor, men här har jag verkligen lärt mig mycket om gemenskap, solidaritet, vänskap.
Det finns så mycket att säga, så mycket att tänka, så mycket att reflektera över, men jag ska sluta nu.
/R
Varför är man ibland sin värsta vän i stället för sin bästa?
För att utveckla tanken i rubriken så börjar jag med att ge ett exempel.
Du har jätte många bra idèer till en skoluppgift du fått, du kan inte välja en och känner en stor prestationsångest, istället för att se det som, "oj vad duktig jag är, jag har så mycket bra ideer så jag inte ens kan välja just nu" så kan det lätt ses som "men vafan vad kass jag är, jag kommer inte på någonting bra, jag kan inte välja...fanfanfan" etc. Man klankar ofta ner på sig själv, alldeles för ofta.
Man kan ha känt sig själv hela livet och kan ha sett sin utveckling. Borde man då inte uppskatta sig själv mest av alla? Peppa sig själv med saker man är bra på de dagar man mår dåligt eller då något inte går så bra.
Jag vet att jag tänker mycket negativt om saker jag gör och hur jag är under perioder då jag mår dåligt, det blir liksom någon grej att göra det värre.
Jag är t ex inne i någon jävlig svacka för tillfället då jag känner att allt jag skriver är skit. Dåligt formulerat och inge roligt alls att läsa.
Jaja, i helgen skall jag till Söderhamn i alla fall. Ska bli skönt tror jag.
Hej!
Kategori lögnare
Jag minns en tanke jag hade för kanske två år sedan, jag förstod verkligen inte hur en kunde vara vegetarian och än mindre vegan. Det kändes väldigt långt borta, men nu äter jag faktiskt kött max en gång i veckan och äter vegansk mat ca 50% av gångerna och det känns väldigt nära för att säga motsatsen.
En sak som jag bara kom att tänka på är denna kategorisering som sker dagligen.
Jag har slutat (nästan helt) med att säga att jag tillhör någonting speciellt, t.ex att jag är vegetarian, jag är hårdrockare, jag är dittanochdattan därför att det alltid blir en sådan grej av det. Jag finner inga bra ord men det jag menar är att om jag säger att jag är en hårdrockare så skall andra väldigt ofta leka domare i något slags osynligt spel som handlar om att se till så jag är en riktig hårdrockare och inte lyssnar på t.ex hiphop. för då är jag bara en fejk hårdrockare.
Eller om jag skulle säga att jag är vegetarian och äter fisk, då är jag ingen riktig vegetarian och ska sluta ljuga... Ja, ni kanske förstår vad jag menar, det känns i alla fall som att alla borde känna igen det jag talar om.
Nu är jag gräsligt trött, avslutar med att säga att jag tror att jag är awesome på pictonary!
Adios vänner.
En sak som jag bara kom att tänka på är denna kategorisering som sker dagligen.
Jag har slutat (nästan helt) med att säga att jag tillhör någonting speciellt, t.ex att jag är vegetarian, jag är hårdrockare, jag är dittanochdattan därför att det alltid blir en sådan grej av det. Jag finner inga bra ord men det jag menar är att om jag säger att jag är en hårdrockare så skall andra väldigt ofta leka domare i något slags osynligt spel som handlar om att se till så jag är en riktig hårdrockare och inte lyssnar på t.ex hiphop. för då är jag bara en fejk hårdrockare.
Eller om jag skulle säga att jag är vegetarian och äter fisk, då är jag ingen riktig vegetarian och ska sluta ljuga... Ja, ni kanske förstår vad jag menar, det känns i alla fall som att alla borde känna igen det jag talar om.
Nu är jag gräsligt trött, avslutar med att säga att jag tror att jag är awesome på pictonary!
Adios vänner.
